Herr ångest!


Huvudet är tungt, jag har en klump i magen, ibland börjar jag andas häftigt. Hjärtat klappar och jag vill bara rusa fort iväg, men vet inte alls vart jag ska ta vägen! Känner en stor rastlöshet i kroppen, det kryper i den enda ut i fingerspetsarna. Ett lätt illamående sköljer sig över kroppen. Jag antar att det är så här ångest känns. Jag har haft ångest förut, men inte på detta sätt. Kroppen är precis matt av alla känslor som är i omlopp. Av tårar! Jag orkar ingenting. Det känns som jag går upp på morgonen och är ett tomt skal. Jag går till jobbet, men jag känner ingen glädje längre. Hur kunde det bli så här????

Jag kan inte riktigt acceptera att jag känner som jag känner. När jag är ledig och hemma mår jag som vanligt. Jag orkar på ett annat sätt, jag är gladare och jag lever. Men när jag tänker på min arbetsplats finns ingen längtan. Det känns som jag går till jobbet som ett tomt skal och jag lever inte, jag känner mig bara instängd. Hur kunde jag låta det bli så här????
 
Jag känner mig svag. Svag som inte orkar köra på som vanligt, svag som får ångest, stressar upp mig och känner mig helt slut! Jag som alltid älskat att arbeta. Det här är verkligen inte jag!!! Jag letar efter mig själv, känner mig vilsen. Vart har jag blivit av? Jag skäms som inte mår bra inom mig, jag skäms att tala om hur det är. Skäms för att jag inte orkar mera och lägger över på någon annan. Det blir en ond cirkel. Ångesten föder ångesten. Hur kunde det bli så här????
 
Omgivningen vet inte vad de ska säga eller hur de ska bemöta! Det är jobbigt med någon som inte mår bra! Det sprider inte glädje omkring sig utan det sprider dålig stämning! JAG ORSAKAR DEN! Jag blir till en last för andra istället för att vara den hjälpen jag vill vara för andra! Jag saknar att få skratta och vara den positiva person jag är. Jag saknar att få sprida kärlek omkring mig! Jag försöker varje dag! Men just nu önskar jag bara att jag inte fanns!  Hur kunde det bli så????
 
 Men det ordnar sig nog! Jag måste vara positiv! Snart byter jag miljö! Kanske blir det bättre! Jag har ingen aning! Jag vet bara att ångesten är förfärligt jobbig när den satt sina klor i än och jag önskar det fanns sätt att lindra den. Men trots min kunskap vet jag inte hur jag ska bära mig åt. Det jag vet är att små ord från omgivningen kan få en att orka och stå ut. Så lätta ord att säga, men som har stor betydelse för mig. Idag tackar jag den person som framförde de små magiska orden jag så väl behövde höra. Att åtminstone en person talade om det gör att jag inte känner mig precis värdelös eller som en belastning!
 
Just nu undrar jag bara HUR ALLT SKA BLI! Kommer stormen snart vara över? Hur kunde jag låta det bli så här? Men en dag i taget! Idag är en tung dag, men imorgon är en annan dag! Kanske är den bättre?
 
Förlåt för mitt klagoinlägg, men idag behövde fingrarna få löpa fritt! Jag hoppas inte allt för många flyr bloggen pga. mina känslors löpande anteckningar!