Livets väg!

 
 
 
Livet är verkligen intressant. Man kan planera det till viss del, stå vid vägskäl och välja olika vägar, men någonstans tror jag det finns en väg utstakad för varje person. Varför händer annars så mycket i livet som påverkar en och får en att ta vissa beslut? Eller varför sker vissa händelser just den där tidpunkten och saker händer samtidigt? Det kan ju inte bara vara slumpen utan något tecken på att det är den vägen jag ska vandra på?
 
Jag har senaste tiden grubblat rätt mycket på det här. Grubblat över mig själv och där jag är. Allt kan inte bli exakt så som jag vill det´och ibland måste jag kanske välja bort saker. Ibland upptäcker jag att jag valde fel väg att vandra på. Att jag trodde något var bättre, men det visade sig inte alls passa så bra som jag först trodde. Att det känns så fel i maggropen att jag måste hitta ett nytt vägskäl där jag kan välja en ny väg. Men när vägskälet sedan kommer är det så svårt att veta vad man ska välja för väg, framförallt när där finns tre vägar att välja mellan! 
 
En del vägskäl är tydligare än andra och en del vägar kanske jag ska vandra för att inse vad det egentligen är jag vill. Men vid varje vägskäl jag kommer till är jag bra mycket klokare och erfarnare och det för ju i sig med sig något positivare.
 
Jag ångrar inte mina val jag gjort under livets gång. De har fått mig att växa och jag är i det stora hela nöjd över att jag är där jag är idag även om jag känner att jag fortfarande inte hittat den helt rätta vägen ännu. Men magkänslan säger mig att det finns en annan väg jag ska vandra och när magkänslan säger att det känns rätt och det samtidigt händer saker, som små tecken som säger att det är det här du ska välja då kanske man ska våga ta den vägen? Även om allt inte är klockrent perfekt så som jag skulle önska så kanske det blir toppen och jag hittar den rätta vägen som fanns där i tanken från början?
 
Helt klart är iaf att man måste våga leva och ibland också våga chansa. Någonstans, någon gång landar man och känner att man hittat rätt!

Vi måste sluta döma varandra och acceptera varandras olikheter!

 
 

Medan jag ligger där under körsbärsträdets blommande skönhet snurrar tankarna förbi. Världen där ute är vacker, den finns där och kan fylla hela själen med lycka och glädje. Världen där ute borde vara en fridfull plats där alla tar hand om varandra, där alla är snälla mot varandra och peppar varandra när världen där ute kan vara tuff.
 
 
Dagligen sveper facebook statusar fram om hur bra allting är. Men så ser man utanför facebook sanningen komma fram. En själ är trasig, väldigt trasig! Verkligheten är något annat en vad den såg ut att vara först!  Jag funderar varför!? Varför ska vi behöva måla upp någonting här i världen som inte är? Dessa rosa fluffiga världar som finns där ute. Det är nästan så man får prestationsångest själv! Jag vill ju också vara en sådan där perfekt mamma som gör allt med mina barn och fortfarande orkar allt det andra! Det gör jag inte, men jag försöker och dagarna går lite upp och ned. Jag gör så gott jag kan och de dagarna jag verkligen gjort något som jag vill att barnen ska minnas så skriver jag om det. Och eftersom jag inte längre vågar skriva om det mindre tråkiga i livet som händer i relationen med andra människor så blir jag tyst. Allt för att någon lyckas väcka min rädsla då någon annan kan råka illa ut! Men varför ska det behöva vara så? Varför finns det alltid någon där ute som måste trycka ned, som måste säga att det man skriver om är fel? Eller varför finns det andra människor som måste tala om för andra vad som är rätt och fel? Varför ska vi inte kunna skriva om det som känns jobbigt, skildra livets stora berg och dalbana som många åker i. Varför ska det alltid finnas någon som tycker sig ha rätt att döma någon annan!? Och lika lite som det är fel att trycka ned någon som är ärlig så är det också fel att trycka ned någon som skriver enbart om livets goda. För vad har vi för rätt? Att skriva om det positiva kanske är den enda lyckan människan bakom orden får? Om vi dömer och ifrågasätter personen som skrivit orden, vad händer med personen då? Vi vet ju ingenting egentligen så därför ska vi inte vara snabba med att döma. Och i en sådan här värld där man faktiskt kan välja att gå ur facebook, gå bort från en värld där alla är online så är allt man behöver göra om man får prestationsångest att sluta och läsa. Då sårar man ingen, man försvinner tyst som en mus och slutar läsa det som ändå bara gör att man inte mår bra. Enkel medicin!
 
Och i internetvärlden vi lever i har en helt ny dimension att såra varandra, döma och trycka ned uppstått. Ger den världen helt plötsligt alla mera rätt? Nej jag tycker inte det! Bara för att man syns mera offentligt är det inte okej att skriva vad man tycker, dessutom väljer man att vara anonym. Inte ens i verkligheten sätter du ett lakan eller annat framför huvudet innan du går fram till en person du vill säga något dumt till, varför skulle det vara mera okej bakom en datorskärm? Självklart kan man tycka olika i frågor, men om en person inte specifikt frågat om en annan åsikt har man då rätten att hela tiden tala om HUR det ska vara HUR man bör vara VAD som är rätt eller fel etc.... Jag syftar på Blondinbella här som jag ser dagligen får ta sådant! Jag tycker inte det är okej någonstans! Många känner henne inte privat utan ser enbart den bild hon delger världen genom sin blogg! Så varför är det så många som tycker sig ha rätten att döma henne?
 
Tänk om alla istället kunde hylla våra styrkor, hylla våra bedrifter, tala om när vi gör bra saker och acceptera att det vi gör faktiskt kan vara olika, men inte behöver vara fel för det. Att jag som mamma inte alltid orkar vara med mina barn gör mig inte till en sämre mamma. Att jag som mamma väljer att åka bort ett par dagar utan barn gör mig inte till en mamma som överger sina barn. Eller att jag har en nanny till mina barn. Eller att barnen ibland får långa dagar på dagis eller att barnen inte alltid får som de vill och där med visar sin frustration utåt. Eller när barnen faktiskt har ett funktionshandikapp som inte syns utåt, men som andra tycker sig besitta rätten att anklaga föräldrarna för att barnet är på det där viset för att föräldrarna gör något fel! Vad har andra för rätt att döma, att ifrågasätta när de inte känner personerna. Vad ger dem rätten! Vad vet de om hela verkligenheten! Verkligen inget!
 
Så det jag vill säga är att istället för att vi ska kritisera varandra eller titta avundsjuk på facebook kompisen som skriver om sin timmas promenad varje kväll, eller springtur medan du själv ätit en stor chokladkaka nyss istället borde hylla varandra. Peppa varandra och sprida kärlek. Vi vet aldrig vad som ligger bakom glädjande blogginlägg, facebookstatusar eller vad det nu är. Vad vet du om dennes morgon varit skitdålig eller om din värsta fiende fått e dödlig sjukdom som satt sig på fel ställe och påverkar dennes humör så den måste häva ur sig några väl valda, men fula ord? Vi vet ju inte hela verkligheten och vi måste acceptera att vi alla är olika. Kunna förlåta varandra när vi har dåliga dagar och säger saker vi ångrar. Våga prata med varandra och reda i det som blev fel! Vi måste börja aggera som vuxna ansvarstagande människor där alla bidrar med sitt strå till stacken för en trevligare värld. Ge våra barn och våra arvtagare en värld som är god där vi alla tar hand om varandra och visar respekt och kärlek för varandras personligheter och unika sätt att vara.
 
Så idag väljer jag att hylla er kära läsare. Ni är förebilderna jag så gärna önskar världen bestod av. Jag vill tala om hur fantastiska ni är och att ni med varje besök, varje fint ord ni lämnar efter er gör min dag, varje gång <3. All kärlek till er <3
 

Man vet aldrig när det är för sent.....


Solen står högt på himlen. Den värmer världen, den ger liv.........efter ett tag försvinner den ner, bort i horisonten. I vattnet ser det ut som den släcks. Men vi vet att det inte är så, vi vet att imorgon kommer vi få se den lysa klart där igen. Men när vi vet att en annan sol inte kommer kunna komma där igen dagen därpå som vanligt eller kunna fortsätta lysa på andra människor på den här sidan där vi är. Inte kommer fortsätta sprida sin kärlek och hjälpa alla människor runt omkring, då känns det tungt!
 
Ibland är livet bara orättvist! Och ibland visar sig livet hur skört det är.
 

Jag jobbar nära döden. Den är många gånger tung, men också en del av livet. Jag vill inte säga att livet tar slut någonsin. De tar bara en annan skepnad. Gör ett avslut på ett ställe, men fortsätter någon annanstans. De spår man lämnat i livet finns kvar hos andra människor. Genom att vi pratar om personen, minns så lever den på nåt sätt vidare. Oftast hanterar jag döden bra, men när man vet vem personen är, när dödsfallet inte är väntat och en person förolyckas allt för tidigt då känns det extra jobbigt. Att något sådant här kan hända är ofattbart, tragiskt och rent utsagt förjävligt! Det kan bara inte vara sant!
 
 
Ikväll blev jag påmind om att livet är väldigt skört. Hur snabbt allting kan förändras. Och hur viktigt det är att vi lever här och nu, Behandlar andra med kärlek och gör avstamp i livet som andra vill minnas. För man vet aldrig när allt förändras, när ens chans tar slut. Man vet aldrig när allt är för sent! Som Erik Ståhl sa, man får bara en chans här i livet och den måste man ta.

Så även om det är tungt inom mig ikväll. För att inte tala om hur det måste kännas för alla som stod hen nära så påminns jag. Kramar min familj lite extra. Och tänker. Jag måste njuta mer av livet, ta tillvara på varje minut. För livet går inte i repris. Man får bara en chans! Man vet aldrig när det är för sent.....
 
VARMA KRAMAR till alla anhöriga och nära.
Vila i fred du fina sol och fortsätt sprida din kärlek hos de du nu bor.

Tidigare inlägg Nyare inlägg